Igår extuberades Jonna, så respiratorn andas inte åt henne längre. Hon klarar det fint med hjälp av lite syrgas, och CRP har sjunkit.
So far so good!!
Därav fick vi flytta ner på Barnavdelningen i em, men innan dess fick vi gå igenom en pers.
Eller för mig var det i alla fall det!!

För att fortsätta fixa andningen nere på barnavdelningen var de tvugna att koppla in en sk CPAP som dels ger henne extra syre, samt hjälper henne att andas lungorna fullt ut med hjälp av ett motstånd. Denna sätts över ansiktet med en mask tätt sluten runt näsan. Det i sig ser hemskt ut, sen att se fem sex människor böjda ner över henne runt sängen och samtidigt höra henne kippa efter andan som att hon håller på att drunkna i den där masken... Det blev bara för mycket! Nog för att gravidhormonerna rusar i kroppen, men de hade ingen betydelse i det här läget!

Stumpan fortsätter med sitt "krampbeteende" all sin vakna tid. Men det är ju tydligen inga kramper utan någon typ av stress som förmodligen härstammar från Synachtenbehandlingen och lunginflammationen. Synachtenet håller ju nu på att fasas ut och lunginflammationen är ju på väg bort. Så är det som det säger så bör det ge med sig så småningom.

För i allt detta så är det vad jag tycker är värst! Att inte Jonna är närvarande. Någonstans där bakom masken, alla slangar och mediciner hoppas jag att hon tittar fram snart!!

Mamma längtar efter dig!